Vitmossor

Vitmossor                                                                                        

Om du drar upp vitmossa och kramar ur den i handen, så märker du hur mycket vatten som har lagrats i plantan. Då ändrar också plantan färg, och blir vit – därav namnet vitmossa.

 

Vitmossan förmultnar, precis som andra mossor, underifrån. En del grunda sjöar, som bildades för c:a 10000 år sedan, i samband med att inlandsisen smälte, har med tiden vuxit igen och bildat en myr eller en mosse. Här har då under tusentals år vitmossan, med sin ständigt förmultnande underdel, bildat hoppressade tjocka skikt. Det har bildats torv, som kan användas som bränsle. Under kristider har torv varit en viktig energikälla i Sverige. I Sverige finns också mer torvmark än i de flesta andra länder.

Detta är en annan art av vitmossa, rostvitmossa. Väldigt vacker med sin lilla rödbruna topp.

 

 

 

 

Förutom de föregående sex mossarterna, känner du nu igen ytterligare en – vitmossa. Inte så dåligt – eller hur?

Bilderna av vitmossorna är tagna på mossmark.

Vecka 47

Vecka 47

Vitmossor

Den här veckobilden är en bild på den väldigt betydelsefulla vitmossan. Som du ser, så är det inte vitmossa som vi har i adventsljusstakarna, fastän många kallar det  helt felaktigt för vitmossa. I adventsljusstakarna har vi vitlav, och det är något helt annat. Det återkommer vi till senare. Läs mer om vitmossan under kategorin Biologi.

Mossor

Om mossor

När du går ut i skogen och studerar mossor, rekommenderas skarpt att ha med en kryptogamflora. Mossor hör till kryptogamerna (sporväxterna), och förökar sig alltså genom sporer.

En kryptogamflora kan till exempel se ut så här. Detta är en gammal variant, som har hängt med i många år, men fungerar lika bra ändå. Du kan säkert hitta den begagnad, hur billig som helst. Ta sen med den nästa gång du går ut i skogen.

 

 

Mossor har inga kärl som suger upp vatten och näringsämnen från marken som t.ex. fröväxter har.  Mossorna tar i stället upp vatten och näringsämnen direkt genom bladen och stammen. Det blir, som man  kan tänka sig, inte så mycket näring av det, och därför växer mossor väldigt långsamt. Tråden under plantan är alltså ingen rot, utan bara en tråd som håller fast plantan i marken. På bilderna nedan, som är tagna nu i november, har arterna inga sporkapslar. Det blir nya bilder och beskrivning av sporgömmen till våren, när det är dags för mossornas förökning.

Några vanliga arter

Det kan vara kul att känna igen våra vanligaste arter av mossor och det är ju alltid trevligt att kunna imponera på sin omgivning.

Skogsbjörnmossa. Mycket vanlig. Stammarna är mjuka, precis som hos övriga mossarter, och som du ser, växer de tätt tillsammans, och kan på så sätt stödja varandra så att plantorna hålls upprätta. Björnmossan har fått sitt namn av att björnar ofta drar in denna mossa som bädd i sitt ide.

 

Vanlig husmossa.  Om du drar upp en planta av husmossan, så ser du hur skott från olika år bildar våningar, precis som i ett hus (därav namnet). Du kan då också se hur mossor förmultnar underifrån och bildar mull.

 

 

Här ser du en uppdragen planta av husmossa till vänster och plantor av björnmossa till höger. Under den gröna delen av plantorna finns halvförmultnade delar från föregående år.

 

 

 

Återigen en uppdragen planta av vanlig husmossa.

 

 

 

 

 

Väggmossa. Mycket vanlig mossa, kanske till och med den allra vanligaste i Sverige. Den här arten har fått sitt namn av att man förr i tiden, när man byggde timmerhus, använde väggmossan till att täta väggarna med.

 

 

En uppdragen planta av husmossa till vänster och två plantor av väggmossa till höger. Det är lätt att artbestämma husmossan  om man drar upp en planta. Då ser man tydligt ”husbygget” med våningarna. 

 

Vanlig kvastmossa. Ännu en mycket vanlig art i våra marker. Man känner igen den på att spetsarna är alla böjda åt samma håll precis som på en gammal kvast.                                                                                                          

 

                                                                                  

 

 

                                                                                       

Vanlig bergklomossa. Mycket vanlig både på trädstammar och som här på stenar och berghällar. Bladen är klolika, därav namnet.

 

 

 

 

Vanlig sidenmossa. Denna art bildar sidenglänsande mattor som är mycket vackra. Ganska vanlig art, men enligt floran är den mycket vanlig till och med.

 

 

Nästa gång du går ut i skogen, försök då att identifiera några av ovanstående mossarter: björnmossa, husmossa, väggmossa, kvastmossa, bergklomossa och sidenmossa. Många tycker att alla mossor ser likadana ut, men då har man inte tittat ordentligt. Det kommer du väl att göra från och med nu?? 😃

Alla bilder är tagna i blandskog.

Vecka 45 och 46

Mossor

Nu när träd och buskar i stort sett är avlövade och det mesta i fältskiktet är nervissnat, så kan man passa på att studera mossorna. Dessa är ju som bekant gröna året om. Det kan vara kul att känna igen en del mossarter. Kanske kan du till och med imponera med sina kunskaper på sällskapet på skogspromenaden.

Under kategorin Biologi kommer du framöver att kunna hitta mer om våra mossor, och lära dig att känna igen några av våra vanligaste arter.

Dessa veckors bild får bli ett foto på sidenmossa, som lyser upp så fint i höstrusket.

Svenskarna och deras fäder

Svenskarna och deras fäder de senaste 11000 åren av Karin Bojs och Peter Sjölund

Har du läst ut ”Min europeiska familj” nu 😊? I så fall kommer jag med ett nytt tips här, som gäller en efterföljare till ”Min europeiska familj”: Svenskarna och deras fäder de senaste 11000 åren. Författare till den här boken är även här Karin Bojs men nu tillsammans med Peter Sjölund som är expert på DNA-släktforskning. I den här boken får du veta hur man kan följa Y-kromosomens DNA-trådar långt tillbaka i tiden. En son ärver faderns hela Y-kromosom och med DNA-teknik är det därför möjligt att följa släkten tillbaka på fädernesidan. Man studerar mutationer i denna kromosom. Även arkeologiska fynd kan man numera få ut DNA ur, och på så sätt kan man följa folkvandringar tusentals år tillbaka. Tänkvärd och fascinerande läsning.

Anna

Vecka 44

Vecka 44

Brasvärme

När höstmörkret och kylan kryper närmre, känns det frestande att tända i braskaminen.  Vedträet består till stor del av cellulosa (c:a 40 %), som i sin tur är stora molekyler uppbyggda av kol (C), syre (O) och väte (H). För att veden ska börja brinna, måste den först upphettas till minst 300°C. Då sönderdelas de stora molekylerna och det bildas gaser som brinner med en synlig låga. Det syns också tydligt att en del av kolet i träet ligger i kaminen och glöder, dvs förbränns utan någon låga. Om det finns tillräckligt med syre runt veden, bildas koldioxid vid förbränning av kolet. Energin som var bunden i träet frigörs i form av framförallt värme.

Ved var faktiskt vår viktigaste energikälla i Sverige fram till för c:a 100 år sedan. Pga all vedeldning, var luften i städerna då mycket mer förorenad än i dag. Det är nämligen inte bara mysigt med brasvärme, utan det bildas många giftiga ämnen som släpps ut genom skorstenen. Det kommer ut stoftpartiklar, polycykliska aromatiska kolväten (PAH) m.fl. mindre trevliga ämnen. En del av dessa ämnen är dessvärre cancerframkallande.

Gifter i köket

En intressant och tankeväckande dokumentär finns just nu på SVT Play och heter ”Den bittra smaken av Teflon”. Teflon är ju som bekant ett ämne som finns i diverse köksredskap som stekjärn, grytor, bakformar m.fl. Teflon bestod fram till år 2015 av en typ av plast, C8 (8 kolatomer i molekylen), perfluoroktansyra (PFOA). Eftersom det konstaterats att ämnet är mycket giftigt och orsakar diverse sjukdomar, så ersattes C8 år 2015 av en annan klor-fluorförening, GenX. Problemet är dock, att detta ämne har visat sig ha samma giftiga egenskaper som C8.  Trots detta används GenX fortfarande i tillverkningen av alla teflonredskap.

Rekommenderar starkt dokumentären om du inte redan har sett den.

En god idé är kanske att plocka fram det gamla beprövade gjutjärnsstekjärnet.